Romananalysen av Karin Boyes ”Kallocain”
Romanen ”Kallocain”, skriven av Karin Boye och publicerad av Albert Bonniers Förlag AB år 1940, är en dystopisk skönlitterär roman som berättas ur ett förstapersonsperspektiv av huvudpersonen, kemisten Leo Kall i form av en självbiografi. Handlingen utspelar sig i den påhittade Världsstaten och börjar i nutid då Leo är runt sextio år gammal i ett främmande fängelselaboratorium i Universalstaten, och fortsätter med att den sextioåriga Leo i Kemistaden nummer 4 i Världsstaten berättar sin egen tjugoåriga historia på ett kronologiskt sätt med återblickar från dåtid när han är cirka fyrtio år gammal. Handlingen slutar också i nutid när han är i fängelse.
Medsoldaten Leo Kall bor med sin fru Linda och tre barn i Kemistaden nummer 4 och jobbar som kemist på Världsstatens laboratorium. Leo uppfinner ett läkemedel, Kallocain, som ger möjlighet att tvinga människorna att avslöja sina tankar samt känslor och blotta sina hemligheter, även saker som de inte är medvetna om. Under uppsikt av sin kontrollchef, Edo Rissen, får Leo göra experiment med sitt medel på försökspersoner som jobbar i den Frivilliga offertjänsten. Efter att de under experimenten avslöjar en hemlig och farlig sekt av dårar påverkas polisen för att ersätta alla andra undersökningsmetoder med Kallocain över hela Världsstaten. Sedan klarar Leo av att övertyga polisen och Propagandaministeriets sjunde byrå om ett lagförslag om ”lagstiftningen mot statsfientliga tankar och känslor” eftersom ”avslöjandet av de förra – de splittrade – är en berömvärd handling till Statens bästa”.
Handlingsdisposition är omkastad på ett sätt att man är hela tiden medveten om att huvudperson i slutet ska åka i fängelse men man vet inte varför, vilket bygger upp förväntningar om olika anledningar i läsarens huvud. Att huvudpersonen berättar sin egen historia genom att förklara sina egna känslor och tankar påverkar läsaren känslomässigt på ett sätt så att läsaren blir mer kritisk mot huvudpersonen p.g.a. hans handlingar, hans naivitet, beslut, misstag samt misslyckanden där han bidrar till att Kallocain blir den lagliga undersökningsmetoden över hela Världsstaten.
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Dystopi”, publicerad på sv.wikipedia.org 2018-02-07, definierades dystopi som ”en negativ samhällsvision” och i Merriam-Webster, ”en imaginär plats där människor leder avhumaniserade och ofta rädda liv”. Romanen är publicerad runt början av andra världskriget och i detta sammanhang som en kritik till Sovjetunionens kommunism och Nazityskland. Genom hela romanen beskrivs Världsstaten som en organism där individen tillhör staten och alla medsoldater har en särskild roll för att hålla igång systemet. Överallt övervakas individerna av polisörat och polisögat. Barnen som fyller sju år skickas till barnläger ”där övningarna mycket mer liknade verklig militär utbildning och där man bodde både dag och natt” för att barnen ska uppfostras som medsoldater eftersom även barn tillhör Världsstaten snarare än föräldrarna. Den kontrollerade Världsstaten är likadan som totalitära system från Sovjetunionens kommunism eller Nazityskland.
Leo är en vetenskapsman, som ursprungligen är ”en sann medsoldat, en lycklig, sund cell i Statens organism”, mycket villig och lojal mot Världsstaten då han säger att ”Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet.” Å ena sidan är Rissen avslappnad, och tolerant samt mänsklig vilket är raka motsatsen jämfört med Leo. Rissens starka karaktär och självförtroende förolämpar och skrämmer Leo. Rissen är tillräckligt stark för att erkänna att ”ingen medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete”. Å andra sidan tror Leo att Rissen och Linda har haft ett förhållande samt att Linda fortfarande är kär i Rissen. Därför blir Leo mer och mer svartsjuk och irriterad på Rissen och bygger upp ett hat mot Rissen samt börjar överväga att använda Kallocain på Linda och Rissen för att avslöja Lindas känslor mot Rissen och Rissens riktiga tankar om Världsstaten.
Däremot blir Leo samtidigt påverkad av framställningar av dårarna från sekten och börjar drömma om ett område utanför den stora gemenskapen, Ökenstaden, som dårarna beskriver. När han framtvingar Lindas känslor och tankar med lite Kallocain som han har stulit från laboratoriet genom att injicera Kallocain i Linda utom hennes vilja får han reda på att han har haft fel om Linda och Rissen. Sedan rapporterar han Rissen, vilket leder till Rissens häktning och efterföljande rättsundersökning i Rissens fall.
Leo förändras genom upptäckten av att Linda faktiskt är närmare till dårarnas åsikter än grundregeln av Världsstaten samt att i dårarnas Ökenstad finns det ett samband, ”kärlek”, som är starkare än den mellan individen och staten. Tyvärr är det för sent för Leo att förhindra Rissens fall och Rissen blir dömd till döden. Efter att Leo fångas av fienden från Universalstaten så hamnar han i fängelse och ser aldrig sin fru eller sina barn igen.
Texten är skriven avancerat, ordrikt och omständligt med juridiska ord som ”häkta” i stället för ”gripa”. Författaren använder mycket omvända meningar, t.ex. ”Det nödvändiga skrev jag av i mitt eget nya och omsorgsfullt upplagda kortsystem”, vilket gör texten komplicerad och poetisk.
I romanen användes en viktig metafor ”trädet” av en kvinna från dårarna för att förklara livet, i motsats till döden: ”– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.” Linda nämner samma naturkänsla i form av ett träd när hon erkänner till Leo mot slutet. ”Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup”. Det här är den punkt där Leo inser att sekten av dårarna faktiskt bär känslor som finns i varje människa.
Romanen skrevs som kritik mot totalitära system som förminskar sina invånare som föremål eller maskiner och inte som människor. Huvudtemat inkluderar idén om jaget i en totalitär stat, frihet, meningen med livet och kärlekens betydande som ens kärlek till sitt barn och kärleken till sin partner. Budskapet är att det inte kan finnas något regeringssystem som styr människan genom att kontrollera deras idéer och känslor eftersom de är mänskliga och inte maskiner. Systemet bör existera för människornas skull men inte vice versa. Det finns viktiga element som frihet och kärlek som inte är förhandlingsbar för meningen med livet samt inget system fungerar utan dessa element.
Medsoldaten Leo Kall bor med sin fru Linda och tre barn i Kemistaden nummer 4 och jobbar som kemist på Världsstatens laboratorium. Leo uppfinner ett läkemedel, Kallocain, som ger möjlighet att tvinga människorna att avslöja sina tankar samt känslor och blotta sina hemligheter, även saker som de inte är medvetna om. Under uppsikt av sin kontrollchef, Edo Rissen, får Leo göra experiment med sitt medel på försökspersoner som jobbar i den Frivilliga offertjänsten. Efter att de under experimenten avslöjar en hemlig och farlig sekt av dårar påverkas polisen för att ersätta alla andra undersökningsmetoder med Kallocain över hela Världsstaten. Sedan klarar Leo av att övertyga polisen och Propagandaministeriets sjunde byrå om ett lagförslag om ”lagstiftningen mot statsfientliga tankar och känslor” eftersom ”avslöjandet av de förra – de splittrade – är en berömvärd handling till Statens bästa”.
Handlingsdisposition är omkastad på ett sätt att man är hela tiden medveten om att huvudperson i slutet ska åka i fängelse men man vet inte varför, vilket bygger upp förväntningar om olika anledningar i läsarens huvud. Att huvudpersonen berättar sin egen historia genom att förklara sina egna känslor och tankar påverkar läsaren känslomässigt på ett sätt så att läsaren blir mer kritisk mot huvudpersonen p.g.a. hans handlingar, hans naivitet, beslut, misstag samt misslyckanden där han bidrar till att Kallocain blir den lagliga undersökningsmetoden över hela Världsstaten.
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Dystopi”, publicerad på sv.wikipedia.org 2018-02-07, definierades dystopi som ”en negativ samhällsvision” och i Merriam-Webster, ”en imaginär plats där människor leder avhumaniserade och ofta rädda liv”. Romanen är publicerad runt början av andra världskriget och i detta sammanhang som en kritik till Sovjetunionens kommunism och Nazityskland. Genom hela romanen beskrivs Världsstaten som en organism där individen tillhör staten och alla medsoldater har en särskild roll för att hålla igång systemet. Överallt övervakas individerna av polisörat och polisögat. Barnen som fyller sju år skickas till barnläger ”där övningarna mycket mer liknade verklig militär utbildning och där man bodde både dag och natt” för att barnen ska uppfostras som medsoldater eftersom även barn tillhör Världsstaten snarare än föräldrarna. Den kontrollerade Världsstaten är likadan som totalitära system från Sovjetunionens kommunism eller Nazityskland.
Leo är en vetenskapsman, som ursprungligen är ”en sann medsoldat, en lycklig, sund cell i Statens organism”, mycket villig och lojal mot Världsstaten då han säger att ”Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet.” Å ena sidan är Rissen avslappnad, och tolerant samt mänsklig vilket är raka motsatsen jämfört med Leo. Rissens starka karaktär och självförtroende förolämpar och skrämmer Leo. Rissen är tillräckligt stark för att erkänna att ”ingen medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete”. Å andra sidan tror Leo att Rissen och Linda har haft ett förhållande samt att Linda fortfarande är kär i Rissen. Därför blir Leo mer och mer svartsjuk och irriterad på Rissen och bygger upp ett hat mot Rissen samt börjar överväga att använda Kallocain på Linda och Rissen för att avslöja Lindas känslor mot Rissen och Rissens riktiga tankar om Världsstaten.
Däremot blir Leo samtidigt påverkad av framställningar av dårarna från sekten och börjar drömma om ett område utanför den stora gemenskapen, Ökenstaden, som dårarna beskriver. När han framtvingar Lindas känslor och tankar med lite Kallocain som han har stulit från laboratoriet genom att injicera Kallocain i Linda utom hennes vilja får han reda på att han har haft fel om Linda och Rissen. Sedan rapporterar han Rissen, vilket leder till Rissens häktning och efterföljande rättsundersökning i Rissens fall.
Leo förändras genom upptäckten av att Linda faktiskt är närmare till dårarnas åsikter än grundregeln av Världsstaten samt att i dårarnas Ökenstad finns det ett samband, ”kärlek”, som är starkare än den mellan individen och staten. Tyvärr är det för sent för Leo att förhindra Rissens fall och Rissen blir dömd till döden. Efter att Leo fångas av fienden från Universalstaten så hamnar han i fängelse och ser aldrig sin fru eller sina barn igen.
Texten är skriven avancerat, ordrikt och omständligt med juridiska ord som ”häkta” i stället för ”gripa”. Författaren använder mycket omvända meningar, t.ex. ”Det nödvändiga skrev jag av i mitt eget nya och omsorgsfullt upplagda kortsystem”, vilket gör texten komplicerad och poetisk.
I romanen användes en viktig metafor ”trädet” av en kvinna från dårarna för att förklara livet, i motsats till döden: ”– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.” Linda nämner samma naturkänsla i form av ett träd när hon erkänner till Leo mot slutet. ”Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup”. Det här är den punkt där Leo inser att sekten av dårarna faktiskt bär känslor som finns i varje människa.
Romanen skrevs som kritik mot totalitära system som förminskar sina invånare som föremål eller maskiner och inte som människor. Huvudtemat inkluderar idén om jaget i en totalitär stat, frihet, meningen med livet och kärlekens betydande som ens kärlek till sitt barn och kärleken till sin partner. Budskapet är att det inte kan finnas något regeringssystem som styr människan genom att kontrollera deras idéer och känslor eftersom de är mänskliga och inte maskiner. Systemet bör existera för människornas skull men inte vice versa. Det finns viktiga element som frihet och kärlek som inte är förhandlingsbar för meningen med livet samt inget system fungerar utan dessa element.
Textkällor
- Merriam-Webster artikel "Dystopia", Merriam-Webster Inc., www.merriam-webster.com/dictionary 2012
- Svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Dystopi”, sv.wikipedia.org 2018-02-07
Kommentarer
Skicka en kommentar