Jämförelse mellan svenskan och mitt modersmål, turkiskan
Denna text handlar om svenska språket och jämför språket med mitt modersmål, turkiska, genom att visa exempel med uttryck, meningar och ord. Dessutom analyserar jag båda språkens språkfamiljer samt behandlar vad som är typiskt för svenskan och turkiskan och i vilka aspekter de skiljer sig enligt grammatiska aspekter, uttal och ordförråd. Baserat på min erfarenhet med det svenska och turkiska språket analyserar jag vad som är lätt/svårt med dessa språk.
För det första tillhör svenskan och turkiskan i helt separata språkfamiljer där svenskan tillhör i indo-europeiska språk medan turkiskan tillhör i altaiska språk. Enligt sidan ”Ethnologue: Languages of the World” anses altaiska språk innefatta turkspråk, mongolspråk och tungusspråk, totalt finns det 65 språk som pratas av människor omkring Asien såsom Kina, Ryssland och Turkiet (Ethnologue: Languages of the World, 2016, www.ethnologue.com). Dessutom publicerar sidan ”Ethnologue: Languages of the World” att svenskan är ett nordgermanskt språk, vilket tillhör i germanska språk som pratas av människor omkring Nordamerika, Oceanien, Sydafrika, samt Central-, Väst- och Nordeuropa. Dessutom tillhör engelskan också i germanska språk och jag har erfarenhet med engelskan i nästan 15 år så det var inte så svårt för mig att lära mig svenska på grund av språkens likheter.
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Turkiska”, publicerad på sv.wikipedia.org 2016-10-28, skriver författaren att typiskt för turkiskans grammatik är dess vokalharmoni och agglutinerande språkstruktur med många suffix, till exempel: när samma suffix lägger till två olika ord såsom ”ev” – ”hus”: evinizdeler, ev-iniz-de-ler, "de är vid ert hus" och ”okul” - ”skola”: okulunuzdalar, okul-unuz-da-lar, "de är vid er skola"). Vidare listar Wikipedias artikel ”Turkiska” andra agglutinerande språk, exempelvis finska, ungerska, swahili och esperanto. På grund av turkiskans agglutinerande språkstruktur tycker jag att den viktigaste skillnaden mellan svenska och turkiska är att turkiskan verkar bakåtvänd jämfört med svenskan, till exempel ”şimdi konuşmayan adam”, vilket bokstavligen betyder "nu talande-inte man" och idiomatiskt ”mannen som inte talar nu”.
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Svenska”, publicerad på sv.wikipedia.org 2017-01-23, skriver författaren att en typisk grammatisk aspekt för svenskan är semantiskt genus, vilket betyder en indelning av pronomen som ”han” och ”hon” på svenska. Dessutom finns det två grammatiska genus, neutrum eller utrum för de svenska substantiven, till exempel ”ett träd” och ”en bok”. Däremot har turkiskan inga genus, vilket betyder att man bara tilltalar ”o” till en tredje person oavsett av personens kön i turkiskan. Eftersom jag under min uppväxt inte hade lärt mig begreppet att en flicka är ”hon” och en pojke är ”han”, gör jag fortfarande misstag gällande genus när jag pratar på både svenska och engelska.
I svenskspråkiga Wikipedias artiklar ”Turkiska” och ”Svenska” skriver författarna att svenska substantiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) medan det finns fyra substantivkasus till i turkiskan liksom i exempelvis latin. Vidare ger Wikipedias artikel ”Turkiska” tabellen av kasusändelser som följer vokalharmoni, exempelvis böjs vokal i suffix till ”ü” och ”e” med stamord vars sista stavelse innehåller ”ö” medan vokal i samma suffix böjs till ”ı” och ”a” med stamordet vars sista stavelse innehåller ”a”:
Med hänsyn till ordföljd beskriver Anders Holmberg under rubriken ”Verb Second” att alla germanska språk förutom modern engelska är V2-språk, vilket betyder att predikatsverbet i regel måste komma på andra plats (”Syntax – an International Handbook of Contemporary Syntactic Research”, 2013). Dessutom skriver svenskspråkiga Wikipedias artikel ”V2-ordföljd”, publicerad på sv.wikipedia.org 2015-08-08, att den grundläggande ordföljden i svenskan är SVO, d.v.s. subjekt-verb-objekt som engelska. På grund av V2-regeln kan man också börja en mening med objekt eller adverbial på svenska, vilket visas i tabellen nedan. På samma sätt skriver Haluk Berkmen i sin artikel ”Asya Kök Dili Kurallari”, publicerad på www.astroset.com 2010, att turkiskans meningsstruktur är flexibel så det går att ändra ordföljden för att betona orden före verbet trots att Asli Göksel skriver att ordföljden i enkla turkiska meningar i allmänhet är SOV, d.v.s. subjekt-objekt-verb (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012), vilket är omöjligt på svenska. Ytterligare används omvända meningar vanligtvis till vardags i turkiskan och i turkisk litteratur, dessutom är det vanligt i svenskan medan det är omöjligt i engelskan.
Med hänsyn till svenskans ordförråd skriver svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Svenska” att ”det mestadels är av germanskt ursprung”, t.ex. "hus", "kung" och "gås", trots att det finns lånade ord från tyska, franska och engelska, t.ex. "bomull" (ty. "baumwolle"), "paraply" (fr. “parapluie”), "team" (en. ”team”). När det gäller turkiskans ordförråd hävdar svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Turkiska” att ”det ungefär är 14 % av främmande ursprung”, t.ex. ”cumhuriyet” arabiska, ”bilet” franska, ”pencere” persiska, ”lokanta” italienska, ”otobüs” engelska och ”politika” grekiska.
Dessutom beskriver Monika Åström under rubriken ”Ordbildning” att det finns två sätt att bilda ord i svenskan som sammansättning och avledning (Språkporten, 2012). Exempel på sammansättning kan vara, skola + gård = skolgård, fotboll + plan = fotbollsplan, hälsa + problem = hälsoproblem, medan exempel på avledning, o-hjälp-sam, god-het, tyst-na.
I och med turkiskans agglutinerande struktur skriver Asli Göksel att beskrivningen av turkiska ords struktur beror huvudsakligen på avledning, vilket betyder identifiering av de olika kategoriernas suffix samt de regler på vilka typer av stammar de kan fästa till och i vilken ordning (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012). Vidare anger Göksel att fastän det finns ordsammansättningar i turkiskan, är de sällan skrivna som en ett ord t.ex. ”at arabası” – ”hästvagn”, ”gaz sobası”- ”gasspis” medan ”buzdolabı” - ”kylskåp”, ”bilgisayar” - ”dator”. Ytterligare ger Göksel under rubriken ”The Internal Ordering Of Derivational Suffixes” exempel på en uppsättning ord som avletts från en substantivrot:
Både turkiska och svenska språket skrivs med ett modifierat latinskt alfabet och i figuren nedan kan man se en jämförelse mellan språkens modifierade latinska alfabet. Intressant att notera är att vokalen ”y” på svenska är en konsonant på turkiskan.
Baserad på jämförelsen av svensk och turkisk fonologi enligt ”Handbook of the International Phonetic Association: A Guide to the usage of the International Phonetic Alphabet” publicerad 1999, har svenskan 17 vokalfonem och 18 konsonantfonem medan turkiskan har 8 vokalfonem och 22 konsonantfonem. Då har svenskan 8 korta och 9 långa varianter av samtliga vokaler eftersom kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller. Däremot skriver Göksel att turkiskan faktiskt också har fyra långa vokaler och likadana varianter av fonem i allofoner såsom /e/ (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012). Dessutom kan turkiskans ”e” uttalas på två olika sätt som svenskans ”ä” t.ex. ”fare” - ”mus” eller som svenskans ”e” t.ex. ”özlem” - ”längtande”.
Anders Holmberg, ”Syntax – an International Handbook of Contemporary Syntactic Research”, Newcastle University, 2013
Språkfamiljer
För det första tillhör svenskan och turkiskan i helt separata språkfamiljer där svenskan tillhör i indo-europeiska språk medan turkiskan tillhör i altaiska språk. Enligt sidan ”Ethnologue: Languages of the World” anses altaiska språk innefatta turkspråk, mongolspråk och tungusspråk, totalt finns det 65 språk som pratas av människor omkring Asien såsom Kina, Ryssland och Turkiet (Ethnologue: Languages of the World, 2016, www.ethnologue.com). Dessutom publicerar sidan ”Ethnologue: Languages of the World” att svenskan är ett nordgermanskt språk, vilket tillhör i germanska språk som pratas av människor omkring Nordamerika, Oceanien, Sydafrika, samt Central-, Väst- och Nordeuropa. Dessutom tillhör engelskan också i germanska språk och jag har erfarenhet med engelskan i nästan 15 år så det var inte så svårt för mig att lära mig svenska på grund av språkens likheter.
Grammatik
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Turkiska”, publicerad på sv.wikipedia.org 2016-10-28, skriver författaren att typiskt för turkiskans grammatik är dess vokalharmoni och agglutinerande språkstruktur med många suffix, till exempel: när samma suffix lägger till två olika ord såsom ”ev” – ”hus”: evinizdeler, ev-iniz-de-ler, "de är vid ert hus" och ”okul” - ”skola”: okulunuzdalar, okul-unuz-da-lar, "de är vid er skola"). Vidare listar Wikipedias artikel ”Turkiska” andra agglutinerande språk, exempelvis finska, ungerska, swahili och esperanto. På grund av turkiskans agglutinerande språkstruktur tycker jag att den viktigaste skillnaden mellan svenska och turkiska är att turkiskan verkar bakåtvänd jämfört med svenskan, till exempel ”şimdi konuşmayan adam”, vilket bokstavligen betyder "nu talande-inte man" och idiomatiskt ”mannen som inte talar nu”.
I svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Svenska”, publicerad på sv.wikipedia.org 2017-01-23, skriver författaren att en typisk grammatisk aspekt för svenskan är semantiskt genus, vilket betyder en indelning av pronomen som ”han” och ”hon” på svenska. Dessutom finns det två grammatiska genus, neutrum eller utrum för de svenska substantiven, till exempel ”ett träd” och ”en bok”. Däremot har turkiskan inga genus, vilket betyder att man bara tilltalar ”o” till en tredje person oavsett av personens kön i turkiskan. Eftersom jag under min uppväxt inte hade lärt mig begreppet att en flicka är ”hon” och en pojke är ”han”, gör jag fortfarande misstag gällande genus när jag pratar på både svenska och engelska.
I svenskspråkiga Wikipedias artiklar ”Turkiska” och ”Svenska” skriver författarna att svenska substantiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) medan det finns fyra substantivkasus till i turkiskan liksom i exempelvis latin. Vidare ger Wikipedias artikel ”Turkiska” tabellen av kasusändelser som följer vokalharmoni, exempelvis böjs vokal i suffix till ”ü” och ”e” med stamord vars sista stavelse innehåller ”ö” medan vokal i samma suffix böjs till ”ı” och ”a” med stamordet vars sista stavelse innehåller ”a”:
Kasus
|
Ändelse
|
Exempel ”by”
|
Exempel ”träd”
|
||
köy
|
"by"
|
ağaç
|
"träd"
|
||
| Nominativ (grundform) |
Ø (ingen)
|
köy
|
by(n)
|
ağaç
|
träd(et)
|
Genitiv (ägande)
|
-in
|
köyün
|
byns
|
ağacın
|
trädets
|
Dativ (indirekt objekt,
riktning mot)
|
-e
|
köye
|
till byn
|
ağaca
|
till trädet
|
Ackusativ (direkt objekt)
|
-i
|
köyü
|
byn
|
ağacı
|
trädet
|
Ablativ (riktning från)
|
-den
|
köyden
|
från byn
|
ağaçtan
|
från trädet
|
Lokativ (läge eller
plats)
|
-de
|
köyde
|
i byn/
|
ağaçta
|
på trädet
|
Tabell 1. Substantivkasus
Med hänsyn till ordföljd beskriver Anders Holmberg under rubriken ”Verb Second” att alla germanska språk förutom modern engelska är V2-språk, vilket betyder att predikatsverbet i regel måste komma på andra plats (”Syntax – an International Handbook of Contemporary Syntactic Research”, 2013). Dessutom skriver svenskspråkiga Wikipedias artikel ”V2-ordföljd”, publicerad på sv.wikipedia.org 2015-08-08, att den grundläggande ordföljden i svenskan är SVO, d.v.s. subjekt-verb-objekt som engelska. På grund av V2-regeln kan man också börja en mening med objekt eller adverbial på svenska, vilket visas i tabellen nedan. På samma sätt skriver Haluk Berkmen i sin artikel ”Asya Kök Dili Kurallari”, publicerad på www.astroset.com 2010, att turkiskans meningsstruktur är flexibel så det går att ändra ordföljden för att betona orden före verbet trots att Asli Göksel skriver att ordföljden i enkla turkiska meningar i allmänhet är SOV, d.v.s. subjekt-objekt-verb (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012), vilket är omöjligt på svenska. Ytterligare används omvända meningar vanligtvis till vardags i turkiskan och i turkisk litteratur, dessutom är det vanligt i svenskan medan det är omöjligt i engelskan.
Svenska
|
Mening Struktur
|
Turkiska
|
|
"Neutral"
påståendesats:
|
Jag såg henne igår.
|
(subjekt-verb-direkt
objekt-adverbial)
|
Ben gördüm
onu dün. (*)
|
Framhävt objekt:
|
Henne såg jag igår.(*)
|
(objekt-verb-subjekt-adverbial)
|
Onu gördüm
ben dün. (*)
|
Adverbialinledd:
|
Igår såg jag henne. (*)
|
(adverbial-verb-subjekt-direkt
objekt)
|
Dün gördüm ben onu. (*)
|
---
|
(subjekt- direkt objekt
-adverbial - verb)
|
Ben onu dün gördüm.
|
Tabell 2. Ordföljd exemplar
Ordförråd
Med hänsyn till svenskans ordförråd skriver svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Svenska” att ”det mestadels är av germanskt ursprung”, t.ex. "hus", "kung" och "gås", trots att det finns lånade ord från tyska, franska och engelska, t.ex. "bomull" (ty. "baumwolle"), "paraply" (fr. “parapluie”), "team" (en. ”team”). När det gäller turkiskans ordförråd hävdar svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Turkiska” att ”det ungefär är 14 % av främmande ursprung”, t.ex. ”cumhuriyet” arabiska, ”bilet” franska, ”pencere” persiska, ”lokanta” italienska, ”otobüs” engelska och ”politika” grekiska.
Dessutom beskriver Monika Åström under rubriken ”Ordbildning” att det finns två sätt att bilda ord i svenskan som sammansättning och avledning (Språkporten, 2012). Exempel på sammansättning kan vara, skola + gård = skolgård, fotboll + plan = fotbollsplan, hälsa + problem = hälsoproblem, medan exempel på avledning, o-hjälp-sam, god-het, tyst-na.
I och med turkiskans agglutinerande struktur skriver Asli Göksel att beskrivningen av turkiska ords struktur beror huvudsakligen på avledning, vilket betyder identifiering av de olika kategoriernas suffix samt de regler på vilka typer av stammar de kan fästa till och i vilken ordning (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012). Vidare anger Göksel att fastän det finns ordsammansättningar i turkiskan, är de sällan skrivna som en ett ord t.ex. ”at arabası” – ”hästvagn”, ”gaz sobası”- ”gasspis” medan ”buzdolabı” - ”kylskåp”, ”bilgisayar” - ”dator”. Ytterligare ger Göksel under rubriken ”The Internal Ordering Of Derivational Suffixes” exempel på en uppsättning ord som avletts från en substantivrot:
Turkiska
|
Beståndsdelar
|
Svenska
|
göz
|
göz
|
öga
|
gözlük
|
göz
+ -lük
|
glasögon
|
gözlükçü
|
göz
+ -lük + -çü
|
optiker
|
gözlükçülük
|
göz
+ -lük + -çü + -lük
|
optikers
yrke
|
Tabell 3. Turkiska ordbildning
Uttal
Både turkiska och svenska språket skrivs med ett modifierat latinskt alfabet och i figuren nedan kan man se en jämförelse mellan språkens modifierade latinska alfabet. Intressant att notera är att vokalen ”y” på svenska är en konsonant på turkiskan.
Figur 1. Latinskt alfabets jämförelse av svenska och turkiska
Baserad på jämförelsen av svensk och turkisk fonologi enligt ”Handbook of the International Phonetic Association: A Guide to the usage of the International Phonetic Alphabet” publicerad 1999, har svenskan 17 vokalfonem och 18 konsonantfonem medan turkiskan har 8 vokalfonem och 22 konsonantfonem. Då har svenskan 8 korta och 9 långa varianter av samtliga vokaler eftersom kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller. Däremot skriver Göksel att turkiskan faktiskt också har fyra långa vokaler och likadana varianter av fonem i allofoner såsom /e/ (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012). Dessutom kan turkiskans ”e” uttalas på två olika sätt som svenskans ”ä” t.ex. ”fare” - ”mus” eller som svenskans ”e” t.ex. ”özlem” - ”längtande”.
När det gäller betoning beskriver Göksel under rubriken ”Word Stress” att betoningen av de flesta rötterna på turkiska är vanligtvis på den sista stavelsen, t.ex. ”kadın” - ”kvinna”, ”kalabalık” - ”folkmassa”, ”cumhuriyet” - ”republik”, ”hasta” - ”patient”, ”kutu” - ”låda” (”Turkish: a comprehensive grammar”, 2012) medan A. Louis Elmquist beskriver under rubriken ”Stress” att betoningen vanligtvis är på den första stavelsen på svenska, i både enkla och sammansatta ord, t.ex. ”kvinna”, ”tala”, ”troligare”, ”avstånd”, ”erfara” (”Swedish phonology”, 1915). De orden följer den nordiska modellen där betoning är på första stavelsen.
Sammanfattningsvis har jag skrivit en text som jämför svenskan med mitt modersmål, turkiskan enligt grammatiska aspekter, ordförråd och uttal genom att visa många exempel. Eftersom svenskan och turkiskan tillhör i helt separata språkfamiljer skiljer de sig enligt många aspekter vilket inkluderar grammatik, ordförråd och uttal. På grund av turkiskans agglutinerande språkstruktur kan man dra slutsatsen att turkiskan är bakåtvänd jämfört med svenskan. Vanligtvis är betoningen på den första stavelsen i svenskan men på den sista stavelsen i turkiskan. Dessutom saknar turkiskan svenskans typiskt grammatiska aspekter såsom semantiskt och grammatiskt genus. Trots deras separata språkfamiljer kan man hitta vissa likheter mellan svenska och turkiska, t.ex. latinska alfabetet, omvända meningar och ordbildning via avledning. Baserat på min erfarenhet med svenskan tycker jag att det är lättare att ordentligt uttala svenska ord än att uttala franska ord eftersom svenskan har ett självklart och systematiskt sätt av uttal. Dessutom är det jättesvårt för en som kommer från ett europeiskt länd att lära sig turkiska på grund av skillnaden mellan turkiska och germanska språk.
Textkällor
Anders Holmberg, ”Syntax – an International Handbook of Contemporary Syntactic Research”, Newcastle University, 2013
Asli Göksel och Celia Kerslake, ”Turkish: a comprehensive grammar”, Routledge, 2005
Axel Louis Elmquist, ”Swedish phonology”, The Engberg-Holmberg Publishing Company, 1915
Haluk Berkmen, ”Asya Kök Dili Kurallari”, www.astroset.com, 2010
”Handbook of the International Phonetic Association: A Guide to the usage of the International Phonetic Alphabet”, Cambridge: Cambridge University Press, 1999
M. Paul Lewis, Gary F. Simons, och Charles D. Fennig, ”Ethnologue: Languages of the World”, Nineteenth edition. Dallas, Texas: SIL International., www.ethnologue.com, 2016
Monika Åström, ”Språkporten”, Studentlitteratur, 2012
Svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Svenska”, sv.wikipedia.org, 2017-01-23
Svenskspråkiga Wikipedias artikel ”Turkiska”, sv.wikipedia.org, 2016-10-28
Svenskspråkiga Wikipedias artikel ”V2-ordföljd”, sv.wikipedia.org, 2015-08-08
Tesekkurler, son ödevimde gercekten yardimci oldunuz. Iyi gunler ve Gävleden selamlar
SvaraRadera